Skogshallon är godare, men smultron är godast!

Titta vad min man går ut och plockar åt oss!
Han är galen i frukt och bär, mer än genomsnittet vågar jag påstå, och han springer runt som en nackad höna om det står ett körsbärsträd som har några grenar som hänger liiite utanför staketet hos en granne...

Don't get me wrong, frukt och bär är guds gåva till oss människor, men det är faktiskt lite irriterande att inte kunna gå på en normal skogspromenad utan att behöva stå och vänta vid stigen och se hans ändalykt sticka fram, vaggandes, letandes... Han går in i någon sorts trans. Och där står man och väntar...
Suck!
Men - jag suckar inte, när han går ut på en promenad och kommer hem med detta!
Solmogna, ljumma skogshallon...
Oh-my-god!!

Vi äter dem som de är, kanske tillsammans med en skvätt ovispad grädde. En gnutta socker om det behövs. Men det gör det allt som oftast inte.
Man hade nästan förstört dem om man hade gjort mer. Eller hur?

Nyligen fick han stå och plocka hur länge som helst, utan någon form av knorranden från mig. Då letade han nämligen efter detta:

SMULTRON.
Friggin' S-M-U-L-T-R-O-N!!!
En hel skål full med smultron, och blåbär.

Jag nynnade på Idas sommarvisa hela kvällen efter det.

:) // Ann