En tyst minut för dig, Norge.

Jag har dragit mig för att skriva detta inlägg... Men det är dags nu. Förhoppningsvis kan jag avsluta mina meningar denna gång.
Förra gången gick det inte. Så jag prövar igen.

Jag kommer ihåg mordet på stadsminister Olof Palme.
Jag kommer ihåg när Estonia sjönk.
Jag kommer ihåg branden i Göteborg
Jag grät när Anna Lindh mördades.
Men... få saker i livet har påverkat mig och oss så mycket som tragedierna i Oslo och Utoya i Norge, har gjort.

I fyra dagar i sträck, rann tårarna.
Orden räckte inte till. Vi var mest tysta.
Vi satt framför datorskärmen en hel natt och framför TV'n i flera dagar medan historien utvecklades framför oss.
En mardröm som aldrig tog slut.
Efter fyra dagar beslutade vi oss för att börja leva normalt igen. Alla vi känner, släkt och vänner, var säkra och trygga. Det kändes konstigt att börja le och skratta igen. Vi fejkade till en början, även fast glädjen kom tillbaka gradvis.
Men vi ställde in semestern i Norge. Det var inte rätt att åka dit, mitt i den nattsvarta sorgen, och fira semester.

Här hemma har vi aldrig sagt hans namn. Han är inte värd det.
Han är antingen "han", "det" eller benämns helt enkelt som "monstret".
Han är inte tillåten att kliva in i vårt hus, våra huvuden eller våra själar, varken via TV, radio eller tidningar.
Hans gärningar ska omtalas - men om honom, hans liv, förberedelser och hans åsikter vill jag inte veta något. Han har förbrukat sina rättigheter att bli hörd, för mig är han inte längre en människa.
Han är en vidrighet.

På en av morgontidningarna en morgon fanns plötsligt hans ansikte, och hans förvridna leende och ögon stirrade rakt in i mina. Så jag eldade upp honom. Jag tömde vår soptunna (i metall) utanför dörren, rev sönder tidningen och eldade upp den. Det var befriande att se honom brinna upp.
Barnen undrade vad jag gjorde, och såg lite konfunderade ut.
Men jag sa bara att jag skulle elda upp något som behövde eldas upp.
De ställde inga fler frågor.

Det gör heller inte jag. Jag bryr mig inte. 
Allt jag vet är vad han har gjort.
Det räcker.
Jag behöver inte sitta och lyssna på honom. Jag behöver inte veta något om honom. Allra minst behöver jag veta hur han tänker och varför han gjorde det han gjorde. 
Hur han tänker är irrelevant. Samhället har ingenting att lära av honom. 
Han är en vidrighet och hans val i livet har drabbat många nog.
Vi skall inte låta honom splittra oss i vardagen, håll honom utanför våra relationer, våra huvuden och själar.
Vi sörjer med dig Norge. Dina tårar är våra tårar.

Åh, det gick.... ja....tårarna rinner, det kommer de nog alltid att göra. 
Men det gick.

// Ann