Hahahaha - bilder ljuger så bra!

Ja! Vi är tillbaka!
Sargade och skadade - men tillbaka i cyberrymden.
Ni vet bilden i inlägget där jag säger att vi är på sportlov? Den med den tecknade hoppande slalomåkaren?
...ja...?
Hehehehehe. Visade sig vara jag - not so much this year.

I mitt tidigare liv (det utan barn) var jag ganska vass på skidor, så jag drömmer väl om att jag fortfarande kunde åka så där.
Men i år blev det ingenting istället.
Bara en massa ont.


Dottern och jag trasslade nämligen ihop våra skidor i knappliften.
Första åket. Första liften. Första dagen. Strålande sol. Nypreppade pister. Allt var underbart.
Jag skulle lära henne att åka.
Yepp.


För att göra en lång historia kort så ramlade dottern först, på magen. Sen ramlade jag över henne.
Synd bara att mitt vänstra ben tog en lätt sväng ut till vänster.
Fy fabian. Jag skrek rakt ut. Lite pinsamt nu i efterhand. Jag skrek så högt att hela liftsystemet måste ha hört mig.
"HJÄLP MIG uääääääääääääääääääääääää TA AV SKIDORNA uäääääääääääääääääääääääää AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ.
Så lät det.

Dottern var vettskrämd och lätt tillplattad. Men det hjälptes inte. Ju mer jag spjärnade emot med armarna för att lyfta mig själv därifrån, desto mer vreds knät. Moment 22.
Usch!
Mannen och sonen var inne i skidshoppen och varken hörde eller såg någonting. De fick värsta hjärtattacken när de såg Dottern i krisfilt och mig liggandes som ett parti plockepinn, snyftandes så att mascaran rann ända ner på halsen bakom solglasögonen.

Men, jag hade tur i oturen. Den underbara kvinna som sprang till mig och hjälpte mig av med skidorna (och som också gav Dottern en filt och kakor medan jag sprutade tårar) visade sig ha en man som var osteopat specialitet: knän.
Osannolikt va?
Så jag fick en diagnos nästan direkt.
Muskelfästet i vaden och ledbanden var skadade. Jag kunde verkligen inte gå på fyra dagar.
Helt förfärligt. Jag har aldrig haft ont i knät förut. Jäkligt handikappande faktiskt.

Snabbspolning framåt en vecka i tid. Nu kan jag gå nästan ordentligt och det gör inte längre speciellt ont. Det bara känns weird. Som om knät är ut och in. 
Fast i den här takten hoppas jag vara helt återställd om ett par veckor.  


Tänker på den där kommentaren i Snowroller när reseledarna säger: "skippa alltid första åket..."
Så rätt, så rätt.
Tänk så bräcklig man är.
Läbbigt.


:) // Ann