Är jag två år eller??

Nä, det är en förolämpning mot två-åringar.
Jag måste sakna några hjärnceller, känns som ett mer korrekt uttalande.
Varför?
Jo.... hela livet blir man inpräntad att man inte skall skära emot sig utan från sig, eller hur?
Sen när man själv blir förälder så präntar man in det i sina egna barn. "skär inte emot dig - skär ifrån dig" och "akta fingrarna".... och ett hundratal andra fraser som vandrar vidare genom generationerna.
You're with me this far, visst?

Men jag var ensam hemma, lite virrig och hade kort om tid. Och ensam hemma betyder att jag inte behöver föregå med gott exempel, så då brukar jag prata för mig själv, svära, sjunga och kommentera (vilket jag ofta gör) radion. Jag gör många andra saker också, när jag är ensam, men det behöver vi inte prata om just nu.
:)

Anyways, sen tyckte jag tydligen at det var helt okej att strunta i säkerhetsföreskrifter också. För visst skar jag med en stor vass kniv - emot mig. Och det fick jag ångra. För jag skar mig ovanpå vänster handled. Ganska illa också. Fick ett stort brett sår, tänk osthyvel gånger tio...

Sköterskan som plåstrade om mig tittade på mig förebrådende och sa att "det är inte sånt man lär sina barn, eller hur?". Jag kunde bara skamset nicka och hålla med... 





Så när barnen, senare på eftermiddagen frågade vad som hänt, så sa jag bara att jag skurit mig.
Men inte hur.
Kids behöver inte veta allt... eller hur?

:) // Ann